att leva med add/bipolär eller borderline | Cornelia Smrecki

Cornelia Smrecki

Annons

att leva med add/bipolär eller borderline

Alltid något fel, blir aldrig frisk. Nya läkemdel, högre doser och mår skit. Att leva med ADD är jobbigt som det är men även att jag ska göra en utredning för borderline och bipolär för min läkare tycker att det riktar åt det hållet. Jag med, jag har en känsla att det är något mer än ADD. 

Jag känner mig svag, vet inte vad jag ska göra med mitt liv. 

Alltid få nya läkemdel för att se förbättring men om inte nya tabletter och alla jävla biverkningar. Kräkningar, illamående, viktnedgång och väldigt torr i munnen.

Varför vi tror att det lutar på bipolär:

Jag är diagnoserad som depremerad vilket kan leda till bipolär i framtiden om allt startar med en depression. Mitt liv är i skov nästan hela tiden, imorgon kan jag hata mitt liv, idag kan jag älska mitt liv. När jag älskar mitt liv vill jag ge bort så mycket, jag vill göra andra glada för att jag kan vara så onormalt glad. Sen nästa dag, vill jag vara ensam, vill inte prata med någon.. jag stänger in mig och hatar livet.

Att ständigt ha sådana skov är fruktansvärt jobbigt, att mitt psyke inte kan bestämma sig. 

Varför vi tror att det lutar mot borderline:

Jag har en stark känsla inom mig att bli övergiven varje dag, alltid av någon. Jag lider av en stor ångest, jag blir beroende av andra människor. T.ex som min pojkvän, jag tänker mer på honom än mig, jag tänker aldrig på mig.

Mina humör pendlar väldigt mycket, och detta har varit sedan barndomen så det är inte bara tonårs perioden. Jag kan få ren illska, utan att jag inte alltid vet varför.

Jag upplever alltid en stark känsla av tomhet, att jag behöver mycket mer uppmärksamhet och kärlek än andra.

Jag känner mig osäker på vem jag är, har försökt klurat på det i tre år men vet inte det riktigt ännu.

Har även förekommit självskador i mitt liv, vilket blir när allt suger. Sen nästa dag m jag älskar mitt liv, förstår jag inte ens hur jag tänkte.

Det förekommer då jag inte vet om saker är på riktigt när det handlar om känslor, och mina vanföreställningar eller överdriven misstänksamhet.

 

Är så trött på allt, all jävla medicin och människor som säger att dem förstår fast det inte är så, jag vill bara att jag ska ha en bra balans i mitt liv. Jag vill bli frisk, jag vill inte leva på medicinering i hela mitt liv som jag troligtvis kommer få göra. Blandar så många olika, vilket inte är bra. 

 

Jag har aldrig känt att någon förstår mig, någonsin. Ni anar inte hur sjukt jobbigt det är.

Anledningen till att jag skriver ut detta är att jag nästan önskar att någon har samma problem som mig så någon bara kan förstå, ingen kan förstå mig förutom dem som har samma diagnos som jag. Ingen förstår vad en depression innebär om ingen har upplevt det själv, ingen förstår sig på ADD/ADHD förutom dem som har det själv. 

Även om jag får en diagnos som bipolär eller borderline, ingen kommer förstå förutom dem själva som har det hur jag mår. Min mamma förstår inte, inte min pappa, mina syskon, mina vänner eller min pojkvän. I nu läget är det bara jag, och jag är min räddare, jag måste rädda mig själv för just nu är det ingen som kan det för ingen förstår på det sättet jag gör.

Jag måste vänta på denna utredning, då när jag fyller 18 eftersom man inte sätter sådana diagnoser på “barn”. Men jag känner ju ändå att jag vill ha hjälp nu, innan jag börjar känna att det är försent.

Det jag ser upp till mig är att jag inte skäms för mina problem, vi alla människor har något slags problem. Jag står upp för den jag är, jag vill ha hjälp, jag vill må bra! JAG VILL. Därför har jag ingen anledning att skämmas.

Om dem fastställer en diagnos som bipolär eller bordeline, kommer jag få min hjälp. Genom det jag har gjort har jag fått reda på en diagnos, så jag mår ju bättre på såsätt då jag fått medicin. Men känner att något saknas för att jag ska må helt bra, något stämmer inte och när den pusselbiten sitter på plats, så kommer mitt liv bli mycket hälsosammare i psyket och allmänt. 

Jag kommer få min hjälp, jag kommer få en mening med livet. Men inte idag.

kreta

Bild från Kreta sommaren 2014.

Just nu vill jag bara komma bort från allt, upptäcka nytt och få en ny start. 

 

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Anonym tack

    Jag förstår dig. Har känt tomehet och depression i skov sedan jag var 13, Efter lite egen forskning på nätet har jag kommit fram till att det troligtvis är borderline, med inslag av ADD. Kanske bipolär som just börjat, hade en manisk period i våras men det var första gången jag känt så. Varje dag är en kamp att försöka passa in bland folk som lever i en tunnel och bara ser allt framför sig som det ser ut. För mig är livet så mycket mer, jag tänker på svält, universum och livets stora frågor varje dag och försöker finna en mening med allt. Medan vanligt folk kan gå till sitt jobb varje dag ut och dag in o vara nöjda. Jag kan inte acceptera att livet ska vara så, det måste finnas nåt mer. Orkar inte gå runt bland folk som lever i sin bubbla. Vart ska man ta vägen? Vart är min plats i samhället? Det är tufft man får kämpa på, hoppas att det gick bra med din utredning och att du kommit en bit på vägen i att må bättre! Hoppas jag är där snart, väntar på utredning.

  2. Kim, 19 år

    Förstår precis hur det är och det är inte roligt någonstans 🙁 försöker själv få hjälp från psykiatrin för att kunna utredas igen men har inte orken samt att jag har fobi för att ringa okända människor, men en dag hoppas jag att kunna få en riktig hjälp.

    Har nog identisk med dig för har och känner likadant som dig samt att även jag har självskada beteende, depression, ångest, ADHD, GSU UNS.
    Skulle dock som sagt vilja utredas igen för att få en säkrare bild, för att få denna pusselbit som fattas 🙂

    Starkt av dig att inte skämmas utan att du står på dig! Så ska det vara . Hoppas du får din hjälp snart <33 många kramar från mig <3

Annons
stats